Ungefär samtidigt som min blogg dog, eller i alla fall trädde in i koma kom en ny liten varelse in hemma på vår gata i stan. Nej, du behöver inte gratulera. Jag har inte blivit mamma igen.
Vi köpte en dvärghamster! Eller rättare sagt, vi köpte två. Dvärghamstrar mår visst bra av sällskap, om man läser och frågar vissa som är mer vetande i ämnet hamster. Lilleman hade planerat och bestämt, Hippe och Hoppe så skulle de heta och det var bestämt innan de ens var födda.
Hippe och Hoppe var nämligen införlivade i vår vardag under en tvåstegsprocess.
Egentligen ville lilleman ha en lillebror (för länge sedan). I brist på syskon så gick han i mormors fotspår och ville ha en katt. Efter argumentation och resonerande (vilket jag fortfarande är bättre på) så blev dvärghamster godkänt. Under processens andra halva så skulle lillemans kärlek till djur sättas på prov och bevisas. Jag var tyst i ämnet. Lilleman fortsatte prata, under ett års tid. Lagom till hans födelsedag insåg jag att han verkligen ville ha ett djur. Sagt och gjort, skrivet i bläck, kom kontraktet i form av ett födelsedagskort. Han fick en muntlig och skriftlig present med löftet om inköp av dvärghamstrar, efter sommarlovet. Jag argumenterade igen om varför september var en väldigt bra månad, efter alla badutflykter, lata dagar på landet och semestrar. En månad då skolan och jobbet kallade och vi återigen skulle vara del i en vardag. I september kom två nya små varelser in i vårt liv.