En gråmulen och regnblöt tisdag slutade jag tidigare från jobbet. Begravning stod på agendan. I famnen hade lilleman en gul ros och i en låda låg Hoppe.
Medan skymningen föll, till tonerna av ”Du gamla du fria..” (det var den första allsång för högtidliga sammanhang som lilleman kom på) traskade vi till skogskanten med morfar och spaden i spetsen. I släptåg kom lilleman, mormor och jag. Processen var så snabbt avklarad att jag inte ens hann fotografera. Lilleman placerade sin gula ros, huttrade till och skuttade sedan, bredvid mormor, in i huset där lasagnen väntade.
Tack för tiden vi fick låna dig Hoppe.
Prolog:
Lilleman saknar sin Hoppe, men vill fortfarande ha en katt.